Jag tycker om att chatta med de personer jag tycker om, men nu för tiden sätter jag väldigt sällan på chatprogrammet (Adium). Det beror på att när jag går online är det antingen ingen där alls, eller så är det bara min syster eller ännu värre - de som jag inte vill chatta med men inte har lyckats bli av med än, bombarderar mig med meddelanden.
En tjej som jag kände online sa en gång till mig att livet är för kort för att slösa bort det på folk man inte tycker om. Man ska bara gå vidare och ägna sig åt dem man tycker om. Det höll jag med om, men i verkligheten har det inte varit så lätt. Jag menar hur säger man till någon att dra åt…? Jag kan inte göra det.
Så jag försöker ligga lågt. Hålla mig borta. Undvika de tider när jag vet att de där killarna kommer att vara där. Men för det mesta kan jag inte undvika dem någon längre tid.
Jag kanske bara skulle skaffa ett nytt iD/screenname/nummer. Men det känns inte bra. Ett av dem har jag haft i nära tio år. Ja, det är sant. Min syster skaffade ett tidigt ICQ-nummer till och med innan jag kom online för första gången.
Tyvärr, av olika anledningar använder jag inte ICQ just nu. Men det är en annan historia och jag tänker inte gå in på det nu.
Jag ska nog bara sluta gnälla. Det finns värre problem än att undvika personer som jag inte tycker om.
Jag känner mig lite gladare just nu. Vädret är ju fint, fast lite för varmt, i och för sig. Och jag mår bra. En del kanske ordnar sig i alla fall. Det som inte gör det - ja, en del av det kanske inte spelar någon roll. Jag behöver ju inte vara exakt som alla andra.
Men ensam är jag fortfarande. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Hoppas han finns där ute någonstans i alla fall. Och några bra kompisar också.
Vart jag än tittar finns (vad som ser ut som) lyckliga och lyckade människor. De har examina, arbeten, körkort, bilar, förhållanden, barn…
Och sen är det jag… Jag är fortfarande på samma nivå som jag var när jag gick ur gymnasiet. Det får mig att känna mig totalt misslyckad när det gäller allting. Livet i allmänhet och särskilt det viktigaste - pojkvän/sambo och barn.
Jag känner mig så misslyckad som kvinna, eftersom jag inte har lyckats attrahera någon lämplig. Det är som det alltid har varit. En del killar är intresserade av mig, men jag är inte intresserade av dem och så vice versa. Vad måste jag göra för att komma ur den här situationen? Eller gäller det bara att vänja sig vid att vara ensam?
Jag vet inte alls vad jag ska göra.
Jag hade tid hos läkaren häromdagen. Det gick ju inte att sova alls den natten. Så mycket hänger på resultatet av den här undersökningen så jag har varit i upplösningstillstånd av och till i flera veckor. Jag stod faktiskt på busshållplatsen och väntade på bussen när jag plötsligt hörde mitt namn ropas ut. Läkaren var sjuk så besöket var inställt. Någon hade ringt och meddelat det så sent… Nu får jag vänta nära två veckor till. Tur jag inte biter på naglarna längre.
Nu har det hänt något som verkligen gör mig ledsen. Jag berättar inte vad det är, men hur som helst innebär det här flera olika konsekvenser för mitt liv.
Ibland undrar jag varför jag ens försöker. Det är ju uppenbarligen ingen idé. Inget jag gör kan någonsin lyckas. Kanske skulle det kännas bättre att misslyckas när man ändå inte försökt. Nu när jag vet att jag i alla fall aldrig kommer att ha någon tur.
Att bara flyta med istället för att kämpa emot. Det hjälper ju ändå inte, så varför anstränga sig i onödan?
Jag borde kanske bara inse att det är dags att sluta nu. Ge upp och drunkna, som den kloka lilla grodan.
Nu är det den där tiden på året igen. Då när det underbara ljuset kommer tillbaka och fåglarna sjunger och blommorna kommer upp. Man fylls av en sån där oförklarlig
lyckokänsla och vill bara ut.
Låter det bekant?
Tyvärr finns det inget verkligt bakom den där känslan. Man blir bara lurad. Jag vet inte hur många år som jag gått på det. I flera månader bars jag upp av en känsla av förväntan. Men så i slutet av sommaren eller någon gång in på hösten tvingades jag inse att det där man andlöst väntade och hoppades på, det kom aldrig.
Lurad igen.
Fast medan det varar är det förstås härligt, underbart, xkönt. Och kanske är mycket av allt det där vi längtar efter och tror ska göra oss lyckliga är som en godispåse som vid närmare påseende visar sig vara tom.
Men så vill jag inte tänka just nu. Jag har fullt upp med att bli lurad igen. Och om man inte har något bättre att hoppas på, får väl det här duga.
Jag känner mig inte så bra just nu. Det verkar som allt som händer är negativt just nu. Jag vet inte hur det är med min hälsa och min mamma har problem just nu, och min syster också. Det verkar som vår familj alltid har otur. 
Och alldeles nyligen kände jag mig jättebra. Jag känner mig faktiskt riktigt frisk nu också, men tyvärr kan jag inte vara det. Något måste det vara. Men förhoppningsvis går det att göra något åt det här också. Jag måste bara våga gå till en läkare och ta reda på vad det är.
Så har det varit nyår igen. Min syster fick flera sms med nyårsönskningar. Kul för henne. Telefonen kunde mycket väl ha ringt också, men i år gjorde den inte det. Till och med mamma, vars vänner är extremt misstänksamma och avvaktande gentemot teknologi fick ett sms med en motsvarande hälsning som min syster fick. Jag är jätteglad för mammas skull.
Men mina telefoner höll tyst. Ingen hörde av sig och önskade mig ett Gott Nytt År. Visst, tidigare fick jag några hälsningar i mail och chatmeddelanden. Missförstå mig inte, jag älskar de där killarna. Naturligtvis uppskattade jag deras nyårshälsningar. Jag skickade mail till dem och alla andra kompisar stras före helgerna.
Det är bara så att när alla tänker på sina nära och kära dök jag aldrig upp i deras tankar. Det är som om jag inte existerar eller inte ligger särskilt högt på deras lista över viktiga personer och saker.
Sånt är livet. Osv. Det är väl bara att acceptera och försöka komma över det. Men nyår är alltid lite sorgligt för mig.
Det är nog bara att inse: jag kommer aldrig att bli omtyckt av någon utanför min familj. Vad jag än gör, är det aldrig någon som tycker bäst om mig eller ens lägger märke till att jag finns.
Vad har fått mig att tänka så här? Jo, det är så här: jag är medlem i flera olika grupper online. I en av dem har jag fått kontakt med en kille som jag tyckte väldigt mycket om. Tyckte. För nu har jag insett att han tycker inte alls lika mycket om mig som jag tycker om honom. Han vet nog knappt att jag finns.
Jag fattar inte vad det är för fel på mig. Varför ingen tycker om mig. Och, ja, jag ser själv hur äckligt patetiskt det här ser ut. Men ibland måste man få gnälla.
Kanske är jag ful, kanske tråkig, kanske är det bara så att det finns alldeles för många ensamma, ledsna tjejer och inte tillräckligt med gulliga killar som kan tycka om oss alla.
